‘Ethical fitnessism’ is the ethic whose behaviour tends to be maximized as a result of the ‘survival of the fittest’, and claims that the fittest behaviour is right, i.e. that an action is right for an individual if and only if it maximizes the survival of the genes for this individual’s behaviour.

If you cannot practise what you preach, preach what you practise.∙

Ethical Fitnessism

The Ethic Whose Behaviour Maximizes Its Inclusive Fitness ∙

‘Ethical fitnessism’, or ‘fitnessism’ for short, is the ethic whose behaviour tends to be maximized as a result of natural selection, i.e. as a result of the ‘survival of the fittest’. Ultimately fitnessism is defined as the ethic according to which the behaviour with maximal inclusive fitness is right. (Inclusive fitness is, simplified, the ability to pass on, and assist the passing on of, (copies of) one’s genes in the long run.) In the words of Richard Dawkins (author of The Selfish Gene), being his ‘central theorem of the extended phenotype’, “An animal’s behaviour tends to maximize the survival of the genes ‘for’ that behaviour, whether or not those genes happen to be in the body of the particular animal performing the behaviour.” [Dawkins 1999 [1982], The Extended Phenotype, Oxford: O.U.P., p. 248]. To maximize the survival of the genes for one’s behaviour, or, in other words, to maximize one’s ‘behavioural fitness’, is the behaviour of fitnessism, which more precisely is the ethic according to which:

An action is right for an individual if and only if it maximizes this individual’s behavioural fitness.

Please note that this consequentialistic rightness criterion does not mean that an individual’s action would be right if and only if it maximizes this individual’s behavioural fitness. A fitnessist who regularly eats other individuals in order to survive herself would not consider it to be right or good for herself to be eaten. Consequently fitnessism is ‘non-universalizable’, i.e. could not be held as right by everyone simultaneously without (ethical) disagreement being present, and also is indexical: Not only aesthetical propositions, but also ethical propositions are indexical in the same way as the word ‘I’ is indexical, which it is because what it denotes (i.e. to whom it refers) depends on who says it or has written it.

A person who for example expresses the utterance: “No individual ought ever to produce offspring” can never show that this strange opinion would be anything “higher”, or even anything else, than this person’s own personal opinion. On the contrary, it is for this person’s own part never right for any individual to produce offspring. A predator about to catch a fleeing quarry shows through its behaviour that for its own part it would be right or good to eat the quarry. The quarry, on the other hand, shows through its behaviour that for its own part it would be wrong or bad to be eaten. Such are the ethical effects of natural selection.

Welcome to the ethic of the ‘survival of the fittest’, and of life itself ∙

Ähpár [Ghost of Murdered Child] Massif, Sarek, Laponian World Heritage Area

Photograph by Tristan Tempest

A middle course between ‘impartial altruism’ and ‘total egoism’∙

Predator Market-place, W. Ráhpa Valley, Europe’s foremost wilderness Sarek

Photograph by Tristan Tempest

Inspired by reality’s ‘inverted fable’: actually performed actions∙

self-interest ∙ democracy ∙ market economy ∙ consequentialism∙

Fitnessistic Contractualism

The Universalizable Social Decision Method

and Political Ideology of Ethical Fitnessism

secularization ∙ science ∙ technology ∙ sustainable development∙

Please note that fitnessism.org

• is still under construction and is meant to be extended. It

• is written and constructed by Tristan Tempest, B.A. [tristan.tempest@fitnessism.org] and Klas Mellbourn, M.Sc., and

• was last modified on 24th March 2005.

Below follows a moral philosophy paper in Swedish with an abstract in English.

TRISTAN TEMPEST

Etisk fitnessism. Det mest lämpade beteendets etik

The Selfish Gene

Richard Dawkins 1976

Abstract. The aim of this paper is to examine the ethic whose behaviour tends to be maximized as a result of natural selection. According to this ethic, which I call ‘ethical fitnessism’, or ‘fitnessism’ for short, an action is right for an individual if and only if it maximizes the survival of the genes for this individual’s behaviour, i.e. if and only if it maximizes this individual’s ‘behavioural fitness’.

Fitnessism is as egoistic, and as altruistic, as natural selection causes animals to be, and therefore is indexical and ‘non-universalizable’, and a middle course between ‘impartial altruism’ and ‘total egoism’, neither of which individuals actually tend to live by. Its social and political decision method ‘fitnessistic contractualism’, whose self-interest is Darwinian, is however universalizable, and entails among other things democracy and market economy.

Lacking neither hedonism nor intuitivity, and being to the purpose and non-dependent on indoctrination, fitnessism is the ethic which I believe humans have reason to believe in. Natural selection has the effect of tending to maximize not only the behaviour of fitnessism, but also the conscious belief in it, thus making fitnessism the ethic of the future. Instead of not practising what they preach, I believe humans have reason to “preach” the ethic which they tend to practise, namely fitnessism.

Key words: Behavioural fitness, ‘Darwinian self-interest’, Dawkins’s central theorem of the extended phenotype, Ethical fitnessism, Evolutionary ethics, Evolved ethics, Fitnessistic contractualism, Impartial altruism, Indexical ethics, Internalistic ethics, Non-universalizable ethics, Total egoism

Innehållsförteckning

Del 1. Innebörden av etisk fitnessism

1.1 Den etiska fitnessismens metaetik

1.2 Den etiska fitnessismens riktighetskriterium

1.3 Att vara varken opartiskt altruistisk eller fullständigt egoistisk

1.4 Den etiska fitnessismens sociala och politiska beslutsmetod

Del 2. Den etiska fitnessismens argumentativa balans

2.1 Huruvida den etiska fitnessismen lider av bristande hedonism

2.2 Huruvida den etiska fitnessismen lider av bristande altruism

2.3 Huruvida den etiska fitnessismen lider av bristande intuitivitet

2.4 Ändamålsenlighetens beteende och etik

2.5 Indoktrineringslöshetens etik

2.6 Framtidens beteende och etik

2.7 Slutsats. Den etiska fitnessismens riktighet

2.8 Att vara verklighetsanpassad och lära som man lever

2.9 Till slut. Vad som ändå hyser värde när allt kommer omkring

Litteraturförteckning

Del 1. Innebörden av etisk fitnessism

Det naturliga urvalet, även kallat ”the survival of the fittest”, dvs. ”de mest lämpades överlevnad”, är orsaken till att de levande organismerna uppvisar en sådan enorm mångfald och komplexitet. Organismernas egenskaper, t.ex. deras ämnesomsättning, sinnesorgan eller beteenden, är till följd av det naturliga urvalet oftast mycket välanpassade till omgivningen.

Den naturvetenskapliga storhet som tenderar att maximeras till följd av det naturliga urvalet kallas ’fitness’. En individs fitness är beroende av individens överlevnad och reproduktion. Det naturliga urvalet innebär ju förenklat att individer med sådana ärftliga egenskaper att de överlever längre och reproducerar sig mer än andra, för vidare sådana egenskaper i större utsträckning än andra. Lite mer preciserat är en individs fitness detsamma som individens förmåga att föra vidare (kopior av) sina arvsanlag i längden [Dawkins 1999 [1982], ss 181–185].

Syftet med denna korta studie är att undersöka den etik vars beteende tenderar att maximeras till följd av det naturliga urvalet. Enligt denna etik, som jag kallar ’etisk fitnessism’, eller bara ’fitnessism’, är det beteende rätt vilket har maximal fitness, dvs. vilket resulterar i att dess gener maximalt förs vidare i längden.

Ett av flera argument för fitnessismen är att det naturliga urvalet inte bara tenderar att göra att vi kommer att handla enligt fitnessismen, utan att vi också kommer att medvetet hålla den för riktig. Fitnessismen har därför framtiden för sig, och är som jag ser det en genuin medtävlare till varje klassisk etik.

1.1 Den etiska fitnessismens metaetik

Normativt etiska uppfattningar inspirerade av darwinismen och dess naturliga urval har lagts fram förut, men ingen verkar tidigare ha så att säga gjort etik av de handlingar som det naturliga urvalet väljer ut för överlevnad.[1] Ytterst är dessa handlingar egoistiska, även om de också är altruistiska. Fitnessismen är lika egoistisk (och lika altruistisk) som det naturliga urvalet orsakar att organismerna är.

Att den därför är ’icke-universaliserbar’, dvs. inte skulle kunna hållas för riktig av var och en samtidigt utan att (normativt etisk) oenighet skulle råda, är nog förklaringen till att den inte verkar ha lagts fram förut. Kravet på att normativt etiska uppfattningar måste vara universaliserbara verkar ju ha närmast universellt stöd. I min metaetiska uppfattning (dvs. i min uppfattning om vad normativt etiska uppfattningar egentligen är för något, och därmed hur de kan förstås) finns däremot inget krav på universaliserbarhet.

Jag kallar min metaetiska uppfattning ’metaetisk indexikalism’, och den innebär dels att normativt etiska uppfattningar inte existerar annat än som personliga uppfattningar och dels att dessa bara kan förstås indexikalt, dvs. personrelativt. Som jag ser det är inte bara estetiska satser, utan även normativt etiska satser indexikala på samma sätt som exempelvis ordet ’jag’ är indexikalt, vilket det är p.g.a. att vad det denoterar (dvs. vem det syftar på) beror på vem som säger eller har skrivit det.

Innebörden av en estetisk sats beror enligt min uppfattning på vem som yttrar den. Om exempelvis personen P yttrar satsen: ”Bruno Liljefors oljemålning Rävfamilj[2] är verkligen vacker”, så betyder inte det samma sak som om personen Q yttrar samma sats. I det första fallet betyder denna sats att P för sin egen del tycker att Rävfamilj är vacker, medan satsen i det andra fallet betyder att Q för sin egen del tycker det. Varken P eller Q skulle kunna visa att denna målning i någon ”högre”, universell bemärkelse verkligen ”är” vacker; däremot skulle kanske P genom sitt beteende, respektive Q genom att låta sin hjärna m.m. undersökas, kunna visa att P, respektive Q, för sin egen del tycker att Rävfamilj är vacker.

På samma sätt är det med normativt etiska satser; de kan bara förstås indexikalt [Eriksson 1990, s 47; Tolland 2000, ss 62–65]. En man som exempelvis yttrar satsen: ”Ingen individ bör någonsin skaffa avkomma” kan aldrig visa att denna märkliga uppfattning skulle vara något ”högre” än, eller ens något annat än, just hans personliga uppfattning. Snarare är det så att det för denna mans egen del aldrig är rätt för någon individ att skaffa avkomma.

1.2 Den etiska fitnessismens riktighetskriterium

När ett rovdjur är i färd med att fånga ett flyende bytesdjur har de båda djuren oförenliga intressen. Rovdjurets intresse är att fånga och äta upp bytesdjuret, vars intresse är att komma undan oskatt. Rovdjuret visar genom sitt beteende att det för dess egen del vore rätt och gott att äta upp bytesdjuret, som genom sitt beteende visar att det för dess egen del vore orätt och ont att bli uppäten.

Det naturliga urvalet är förklaringen till de båda djurens handlingar. Djur strävar förenklat efter att själva överleva och reproducera sig i maximal utsträckning, eftersom ett djur som har ett sådant ärftligt beteende att det överlever längre och reproducerar sig mer än ett annat djur gör (allt annat lika), har ett beteende som kommer att utövas i större utsträckning än det andra djurets beteende.

Ett djurs beteende tenderar (till följd av det naturliga urvalet) att maximera sin fitness. Detta är en av de viktigaste satserna i modern etologi och lyder så här i sin ursprungliga formulering från så sent som 1982:

Ett djurs beteende tenderar att maximera överlevnaden av generna ’för’ detta beteende, vare sig dessa gener råkar finnas i kroppen på just det djur som utför beteendet eller inte. [Dawkins 1999 [1982], s 248].[3]

Att maximera överlevnaden av sina ’beteendegener’ (dvs. överlevnaden av generna för sitt beteende), eller som jag kallar det: att maximera sin ’beteendefitness’, dvs. sitt ’darwinistiska egenintresse’, är förstås precis det beteende som fitnessismen föreskriver. Därför är etisk fitnessism den etik enligt vilken:

En handling är rätt för en individ om och endast om den maximerar denna individs beteendefitness.[4]

Detta konsekvensialistiska riktighetskriterium innebär att fitnessismen inte bara är fullständig (dvs. är tillämpbar i varje situation) och konsekvent (dvs. är entydigt tillämpbar), utan också är indexikal och icke-universaliserbar. Därmed är fitnessismen som jag ser det helt i linje med de moderna darwinistiska insikterna att generna är själviska och att ’opartisk altruism’ (liksom ’fullständig egoism’) inte kan vara en så kallad evolutionärt stabil strategi, utan istället i längden är självförgörande [Barrett, Dunbar, Lycett 2002, ss 22–23, 25–26, 30, 33, 87–90, 254–255, 259; Tullberg 1994, s 30].

1.3 Att vara varken opartiskt altruistisk eller fullständigt egoistisk

Med att en fullständig och konsekvent etik är opartiskt altruistisk menar jag att dess intrinsikala värde (dvs. det enda som skulle vara värdefullt i sig, enligt denna etik)[5] inte är beroende av vilka individer som det omfattar. T.ex. är den hedonistiska utilitarismen opartiskt altruistisk, eftersom dess intrinsikala värde, dvs. differensen av mängden njutning och mängden lidande, inte är beroende av vilka individer som upplever njutningen eller lidandet. Djur (och däribland människor) tenderar att favorisera sig själva och sin avkomma, vilket förstås är oförenligt med opartisk altruism.

Med att en fullständig och konsekvent etik är fullständigt egoistisk menar jag att dess intrinsikala värde omfattar en och endast en individ. T.ex. är den (indexikala och icke-universaliserbara) hedonistiska egoismen fullständigt egoistisk, eftersom dess intrinsikala värde, dvs. differensen av en och endast en individs mängd njutning och mängd lidande, omfattar en och endast en individ. Djur (och däribland människor) tenderar att offra sig för sin avkomma, vilket förstås är oförenligt med fullständig egoism.

Fitnessismen däremot, är varken opartiskt altruistisk eller fullständigt egoistisk, eftersom dess intrinsikala värde, dvs. en och endast en individs beteendefitness, omfattar många fler individer än bara denna individ, men är beroende av vem denna individ är. Av naturliga orsaker tilltar graden av altruism med tilltagande grad av släktskap, eftersom ju närmare släkt två individer är desto fler är deras gemensamma beteendegener. Olika individers darwinistiska egenintressen överlappar så att säga ofta varandra en hel del, men sammanfaller fullständigt inte nödvändigtvis ens för enäggstvillingar (bl.a. eftersom en individs beteende (till ganska liten del) är orsakat av fler genuppsättningar än bara den genuppsättning som finns i denna individs kropp [Dawkins 1999 [1982], ss 228–233]).

Djur (och däribland människor [Barrett, Dunbar, Lycett 2002, ss 14, 17–18, kap 3–9]) tenderar att bete sig som om deras intrinsikala värde vore – inte någon upplevelse – utan deras beteendefitness, dvs. överlevnaden av deras beteendegener. Däggdjur för vidare sina beteendegener framför allt genom att föröka sig och sörja för sin avkommas överlevnad; de samhällslevande insektsarternas (mer eller mindre sterila) arbetare för vidare sina beteendegener genom att arbeta för sin drottnings överlevnad och reproduktion [Uddenberg 2003, ss 139–141].

1.4 Den etiska fitnessismens sociala och politiska beslutsmetod

För fitnessistiska människor vore överlevnaden i längden av ”livet på jorden”, särskilt det mänskliga (vare sig det kommer att stanna kvar på jorden eller inte), ett gemensamt normativt etiskt och politiskt mål. Den kompromiss av sociala och politiska normer och värderingar, vilken det vore rationellt för människor att kollektivt sanktionera om de vore fitnessister, är en bland människor universaliserbar moraluppfattning och politisk ideologi. Den är tillika fitnessismens sociala och politiska beslutsmetod, och jag kallar den ’mänsklig fitnessistisk kontraktualism’, eller bara ’fitnessistisk kontraktualism’.

Om alla människor vore fitnessister så skulle förstås normativt etisk oenighet i grund och botten ändå råda, men skulle långt ifrån omöjliggöra denna sociala och politiska kompromiss, som är universaliserbar genom att den skulle vara sanktionerad av människor som är beteendegenetiskt likartade, någorlunda socialt och politiskt ”jämnmäktiga”, och som var och en har lika stor anledning, och lika stort intresse av, att maximera sin beteendefitness. I exempelvis en däggdjursflock förekommer en hel del samarbete, trots att varje enskilt flockdjur tenderar att maximera sitt eget darwinistiska egenintresse. På liknande sätt är det med sociala och politiska kompromisser.

Den fitnessistiska kontraktualismen är helt enkelt den samhällsfördragsteori vars egenintresse är det darwinistiska egenintresset och vars ’naturtillstånd’ är den evolutionära psykologins ”environment of evolutionary adaptedness” [Barrett, Dunbar, Lycett 2002, ss 8–10, 12, 14, 17–18, 220–221, 235–236, 253–254, 359–360, 367–368, 370–372; Uddenberg 2003, s 272]. Thomas Hobbes imponerande samhällsfördragsteori från 1600-talet lider fatalt av att vara fördarwinistisk.

Eftersom det bl.a. skulle leda till en större riskspridning undan hot från framför allt massförstörelsevapen, patogena mikroorganismer, asteroider, och ackumulerad miljöförstöring, så skulle den fitnessistiska kontraktualismen långsiktigt sannolikt förespråka att människan med hjälp av mer avancerad naturvetenskap och teknik fortsätter sin evolutionärt orsakade rumsliga spridning (och därmed numerära ökning), fast fortsättningsvis ut i rymden. Detta skulle rimma väl med människans hela historia och förhistoria, vilka jag tycker tillsammans bäst sammanfattas så här:

Människorna har till följd av upptäckter och uppfinningar i konkurrens lyckats öka sin population exponentiellt.

Vidare skulle den fitnessistiska kontraktualismen rimligtvis förespråka politisk demokrati och marknadsekonomi, vilka ju båda i högsta grad är förenliga med konkurrens och kompromisser mellan egenintressen som är delvis oförenliga och bara delvis sammanfallande. Det universella fördömandet av egenintresset och hyllandet av ett gemensamt intresse är en fördemokratisk, förkapitalistisk, och fördarwinistisk kulturell, religiös, och politisk konstruktion. Tron på diktatur, planekonomi, och kreationism innefattar bl.a. en tro på att de styrandes tänkande skulle ordna allt till det bästa, inte bara för de själva, utan för deras undersåtar också. Den politiska demokratin, marknadsekonomin, och det naturliga urvalet är däremot var och en så att säga resultatet av konkurrens mellan varje egenintresse, varför de orsakar egenintressenas sammantagna maximering, inte i varje enskild situation, men med tiden. Den (hypotetiska) ”fullkomliga” och ”i teorin” optimala diktaturen, planekonomin, respektive ”gudomliga skapelsen” skulle i enskilda situationer säkerligen exponera en hel del brister med den politiska demokratin, marknadsekonomin, respektive det naturliga urvalet, men på riktigt är den ”ofullkomliga” konkurrensen mellan egenintressena med tiden optimal [Tullberg 1994, ss 136–139, 237, 273–274, 306, 332].

Politisk demokrati och marknadsekonomi skulle inte bara vara överflödiga om det aldrig förekom några intressemotsättningar, utan utgör tillsammans den stabilaste kompromissen mellan alla som själva inte skulle tacka nej till större politisk makt och ekonomiska tillgångar. Den fitnessistiska kontraktualismens fördömande av diktatur och planekonomi bygger just på att människor inte handlar enligt något gemensamt intresse. Det verkar ju onekligen finnas en tendens för makthavare i diktaturer att stoppa betydande delar av statskassan i sina egna fickor och för arbetstagare i planekonomier att bli mer produktiva om de i större utsträckning själva får skörda frukten av sitt eget arbete. Om varje person skulle utge sig för att alltid handla enligt ett gemensamt opartisk-altruistiskt intresse och till råga på allt bli universellt trodd, så skulle det vara svårt att undvika att hamna under den socialistiska devisen: ”från var och en efter sin förmåga; till var och en efter sina behov”. Det är nog framför allt kunskap om den djuriska mänskliga naturen vilken bäst skulle kunna förklara de verkliga konsekvenserna av att ”försöka” realisera sådana ”vackra tankar”.

Utöver nyckelbegreppen egenintresse, politisk demokrati, och marknadsekonomi, skulle en karaktärisering av vad jag bedömer som det politiska innehållet i den fitnessistiska kontraktualismen kunna fortsätta med nyckelbegreppen konsekvensialism, sekularisering, naturvetenskap, teknisk utveckling, och uthållig utveckling. Konsekvensialism följer av att fitnessismen har ett intrinsikalt värde, och innebär inom t.ex. reproduktionspolitik bl.a. fri abort, eftersom det ger en mer välmående befolkning. Sekularisering följer av religionernas motarbetande av framför allt jämställdhet, konsekvensialism, och mänsklighetens värdefullaste kulturskapelse och största framgångssaga jämte matematiken: nämligen naturvetenskap och teknik. Naturvetenskap följer av sitt initierande och handhavande av en stor del av mänsklighetens framsteg, inte minst i teknik. Teknisk utveckling följer av sitt direkta och avgörande bidrag till den mänskliga populationsökningen. Uthållig utveckling innebär långsiktigt miljövänlig tillväxt, och följer av att fitnessismens intrinsikala värde är en överlevnadstidsrymd.

Del 2. Den etiska fitnessismens argumentativa balans

Som jag ser det skulle tre grundläggande normativt etiska invändningar kunna resas mot fitnessismen: att den skulle lida av bristande hedonism, bristande altruism, respektive bristande intuitivitet.[6] De tyngsta argumenten, som jag kan komma på, för fitnessismen är att den är ’ändamålsenlighetens’ beteende och etik, ’indoktrineringslöshetens’ etik, samt framtidens beteende och etik.

2.1 Huruvida den etiska fitnessismen lider av bristande hedonism

Ytterst, dvs. i sitt intrinsikala värde, är fitnessismen ”likgiltig” för differensen av någon individs mängd njutning och mängd lidande. I sin beslutsmetod (och därigenom i sin tillämpning i praktiken) tar den däremot stor hänsyn till dessa mängder, eftersom njutning och lidande är skapade av det naturliga urvalet. För de individer som är välanpassade till sin omgivning sammanfaller ju beteendet att söka njutning och sky lidande approximativt med det beteende som fitnessismen föreskriver. Handlingar som i regel gynnar överlevnad och reproduktion, t.ex. att äta sig mätt och att para sig, belönas ju i regel med njutning. Även ett skadat djurs lidande (men inte skada) är till för djurets eget bästa i darwinistisk bemärkelse, eftersom lidandet ofta minskar risken för skadan att dels förvärras och dels upprepas.

Att en etik ytterst tar hänsyn till njutning och lidande tycker jag däremot verkar lite märkligt och ogenomtänkt, eftersom orsaken till att individer söker njutning och skyr lidande, är att de därigenom ökar sina egna darwinistiska egenintressen, som jag tycker att det är mer genomtänkt att en etik ytterst tar hänsyn till. Som jag ser det går därför fitnessismen ett sista steg längre i sin motivering av sitt intrinsikala värde än den hedonistiska utilitarismen och den hedonistiska egoismen gör.

Avslutningsvis tycker jag inte alls att det verkar som om fitnessismen skulle lida av någon bristande hedonism. Snarare är den lagom hedonistisk: rejält, men inte dumdristigt fullständigt hedonistisk.

2.2 Huruvida den etiska fitnessismen lider av bristande altruism

Vissa personer verkar ha uppfattningen att ändamålet med normativ etik skulle vara att förmå personer att bete sig mer altruistiskt. Att normativ etik bara skulle handla om vilken normativt etisk påverkan andra personer bör utsättas för, är dock inte rimligt. Problemet om vilka handlingar som man själv bör utföra och inte (även om man vore den enda personen i världen), är snarare ett av den normativa etikens mest centrala problem.

Jag tycker att den opartiska altruismen är ett enda stort lurendrejeri. Den opartiska altruismen är ju skapad av andra för att förmå oss att utan bevis handla i mindre utsträckning för vårt eget bästa och i större utsträckning för andras. De (hypotetiska) människor som subjektivt, dvs. enligt egen bedömning, handlar opartiskt altruistiskt är som jag ser det helt enkelt lurade. De människor som däremot bara utger sig för att vara opartiska altruister, men som inte undertrycker effekten av sina själviska beteendegener tillräckligt mycket, är ju snarare de som lurar andra att bete sig mer altruistiskt.

Opartiskt altruistiskt beteende skulle inte kunna överleva någon längre tid i kampen för tillvaron:

En altruistisk miljö skulle vara rena paradiset för överlevande egoism och nya egoistiska mutationer, som skulle utnyttja de andra djuren och ägna sig åt att maximera sin egen reproduktion. De och deras ungar skulle ta så mycket de behövde av resurserna och de altruistiska djuren skulle få det allt svårare och bli relativt färre i varje generation. Inom kort skulle det bli en helt omöjlig strategi och det altruistiska beteendet skulle försvinna helt. Än hopplösare är det för en altruistisk mutation att hävda sig i en egoistisk miljö. Altruismen kan därför inte existera som en stabil evolutionär strategi, utan den kan bara fungera som en kort övergångsform från stark reciprocitet till ren egoism. Detta resonemang är så fundamentalt att varje person som attraheras av altruism som system måste fundera över denna problematik – altruismens logiska självdestruktivitet. Hur kan ett system förväntas fungera tillfredsställande när det undergräver sin egen existens? [Tullberg 1994, s 30].

Det är en bra fråga. Inte bara hedonismen, utan framför allt den opartiska altruismen måste ha varit rimligare i det fördarwinistiska dunklet före 1859. Först 1964 slogs dock spiken definitivt i kistan för illusioner om opartisk altruism, i och med William D. Hamiltons epokgörande förklaring till djurens altruistiska beteende. Denna förklaring utgår enbart från naturligt urval på individ- och gennivå, utan något behov av hänvisning till ”kollektivets” eller ”artens bästa” [Barrett, Dunbar, Lycett 2002, s 26; Dawkins 1999 [1982], ss 185–188, 248; Hamilton 1964; Uddenberg 2003, ss 139–145]. I naturen är därför altruismen ett medel för det egoistiska målet, dvs. ett medel för maximeringen av det darwinistiska egenintresset.[7]

Den enda etik som i längden inte ”undergräver sin egen existens” är förstås den etik vars beteende tenderar att maximeras till följd av det naturliga urvalet. Denna etik är fitnessismen.

Avslutningsvis tycker jag inte alls att det verkar som om fitnessismen skulle lida av någon bristande altruism. Snarare är den lagom altruistisk: selektivt och utan att dumdristigt skära alla över en kam.

<