‘Ethical fitnessism’ is the ethic whose behaviour tends to be maximized
as a result of the ‘survival of the fittest’, and claims that the fittest
behaviour is right, i.e. that an action is right for an individual if and only
if it maximizes the survival of the genes for this individual’s behaviour.
If you cannot practise what you preach, preach
what you practise.∙
Ethical Fitnessism
The Ethic Whose
Behaviour Maximizes Its Inclusive Fitness ∙
‘Ethical fitnessism’, or ‘fitnessism’ for short, is the ethic whose behaviour tends to be maximized as a result of natural
selection, i.e. as a result of the ‘survival of the fittest’. Ultimately
fitnessism is defined as the ethic according to which the behaviour with
maximal inclusive fitness is right. (Inclusive fitness is, simplified, the
ability to pass on, and assist the passing on of, (copies of) one’s genes in
the long run.) In the words of Richard Dawkins (author of The Selfish Gene), being his ‘central theorem of the extended
phenotype’, “An animal’s behaviour tends to maximize the survival of the genes
‘for’ that behaviour, whether or not those genes happen to be in the body of
the particular animal performing the behaviour.” [Dawkins 1999 [1982], The Extended Phenotype, Oxford: O.U.P., p. 248]. To maximize the survival of the genes for
one’s behaviour, or, in other words, to maximize one’s ‘behavioural fitness’, is the behaviour of fitnessism, which more precisely is the ethic
according to which:
An action is right for an individual if and only if it maximizes this
individual’s behavioural fitness.
Please note that this consequentialistic rightness criterion does not mean that an individual’s action would be right if and only if it maximizes this individual’s behavioural fitness.
A fitnessist who regularly eats other individuals in order to survive herself
would not consider it to be right or good for herself
to be eaten. Consequently fitnessism is ‘non-universalizable’,
i.e. could not be held as right by everyone simultaneously without (ethical)
disagreement being present, and also is indexical:
Not only aesthetical propositions, but also ethical propositions are indexical
in the same way as the word ‘I’ is indexical, which it is because what it
denotes (i.e. to whom it refers) depends on who says it or has written it.
A person who for example expresses the
utterance: “No individual ought ever to produce offspring” can never show that
this strange opinion would be anything “higher”, or even anything else, than
this person’s own personal opinion. On the contrary, it is for this person’s own part never right for any individual to produce
offspring. A predator about to catch a fleeing quarry shows through its
behaviour that for its own part it
would be right or good to eat the quarry. The quarry, on the other hand, shows
through its behaviour that for its own part it would be wrong or bad
to be eaten. Such are the ethical effects of natural selection.
Welcome to the ethic of the ‘survival of the fittest’, and of life
itself ∙
Ähpár [Ghost of Murdered Child] Massif, Sarek, Laponian World
Heritage Area
Photograph by Tristan
Tempest
A middle course between
‘impartial altruism’ and ‘total egoism’∙
Predator Market-place,
W. Ráhpa Valley, Europe’s foremost wilderness Sarek
Photograph by Tristan
Tempest
Inspired by
reality’s ‘inverted fable’: actually performed actions∙
self-interest ∙ democracy ∙ market economy ∙ consequentialism∙
Fitnessistic Contractualism
The Universalizable Social
Decision Method
and Political Ideology of Ethical Fitnessism
secularization ∙ science ∙ technology ∙ sustainable
development∙
Please note that fitnessism.org
• is
still under construction and is
meant to be extended. It
• is
written and constructed by Tristan
Tempest, B.A. [tristan.tempest@fitnessism.org] and Klas Mellbourn, M.Sc., and
• was
last modified on 24th March 2005.
Below
follows a moral philosophy paper in Swedish
with an abstract in English.
TRISTAN TEMPEST
Etisk fitnessism. Det mest lämpade beteendets etik
The Selfish Gene
Richard Dawkins 1976
Abstract. The aim of this paper is to examine the ethic whose
behaviour tends to be maximized as a result of natural selection. According to
this ethic, which I call ‘ethical fitnessism’, or ‘fitnessism’ for short, an
action is right for an individual if and only if it maximizes the survival of
the genes for this individual’s behaviour, i.e. if and only if it maximizes
this individual’s ‘behavioural fitness’.
Fitnessism is as egoistic, and as
altruistic, as natural selection causes animals to be, and therefore is
indexical and ‘non-universalizable’, and a middle course between ‘impartial
altruism’ and ‘total egoism’, neither of which individuals actually tend to
live by. Its social and political decision method ‘fitnessistic
contractualism’, whose self-interest is Darwinian, is however universalizable,
and entails among other things democracy and market economy.
Lacking neither hedonism nor intuitivity,
and being to the purpose and non-dependent on indoctrination, fitnessism is the
ethic which I believe humans have reason to believe in. Natural selection has
the effect of tending to maximize not only the behaviour of fitnessism, but
also the conscious belief in it, thus making fitnessism the ethic of the
future. Instead of not practising what they preach, I believe humans have
reason to “preach” the ethic which they tend to practise, namely fitnessism.
Key
words: Behavioural fitness, ‘Darwinian self-interest’,
Dawkins’s central theorem of the extended phenotype, Ethical fitnessism,
Evolutionary ethics, Evolved ethics, Fitnessistic contractualism, Impartial
altruism, Indexical ethics, Internalistic ethics, Non-universalizable ethics,
Total egoism
Innehållsförteckning
Del 1. Innebörden av etisk fitnessism
1.1 Den etiska fitnessismens metaetik
1.2 Den etiska fitnessismens
riktighetskriterium
1.3 Att vara varken
opartiskt altruistisk eller fullständigt egoistisk
1.4 Den etiska fitnessismens sociala och
politiska beslutsmetod
Del 2. Den etiska fitnessismens argumentativa balans
2.1 Huruvida den etiska fitnessismen lider av
bristande hedonism
2.2 Huruvida den etiska fitnessismen lider av
bristande altruism
2.3 Huruvida den etiska fitnessismen lider av
bristande intuitivitet
2.4 Ändamålsenlighetens beteende och etik
2.5 Indoktrineringslöshetens etik
2.6 Framtidens beteende och etik
2.7 Slutsats. Den
etiska fitnessismens riktighet
2.8 Att vara verklighetsanpassad och lära som
man lever
2.9 Till slut. Vad
som ändå hyser värde när allt kommer omkring
Litteraturförteckning
Del 1. Innebörden av etisk fitnessism
Det naturliga urvalet,
även kallat ”the survival of the fittest”, dvs. ”de
mest lämpades överlevnad”, är orsaken till att de levande organismerna uppvisar
en sådan enorm mångfald och komplexitet. Organismernas egenskaper, t.ex. deras
ämnesomsättning, sinnesorgan eller beteenden,
är till följd av det naturliga urvalet oftast mycket välanpassade till omgivningen.
Den
naturvetenskapliga storhet som tenderar att maximeras till följd av det naturliga
urvalet kallas ’fitness’. En
individs fitness är beroende av individens överlevnad och reproduktion. Det
naturliga urvalet innebär ju förenklat att individer med sådana ärftliga
egenskaper att de överlever längre och reproducerar sig mer än andra, för vidare
sådana egenskaper i större utsträckning än andra. Lite mer preciserat är en individs
fitness detsamma som individens förmåga att föra vidare (kopior av) sina arvsanlag
i längden [Dawkins 1999 [1982], ss 181–185].
Syftet med denna korta studie
är att undersöka den etik vars beteende
tenderar att maximeras till följd av det naturliga urvalet. Enligt denna
etik, som jag kallar ’etisk fitnessism’, eller bara ’fitnessism’, är det
beteende rätt vilket har maximal fitness, dvs. vilket resulterar i att dess
gener maximalt förs vidare i längden.
Ett
av flera argument för fitnessismen är att det naturliga urvalet inte bara tenderar
att göra att vi kommer att handla enligt fitnessismen, utan att vi också kommer
att medvetet hålla den för riktig. Fitnessismen har därför framtiden för sig,
och är som jag ser det en genuin medtävlare till varje klassisk etik.
1.1 Den etiska fitnessismens metaetik
Normativt etiska uppfattningar
inspirerade av darwinismen och dess naturliga urval har lagts fram förut, men
ingen verkar tidigare ha så att säga gjort etik av de handlingar som det
naturliga urvalet väljer ut för överlevnad.[1] Ytterst är dessa
handlingar egoistiska, även om de också är altruistiska. Fitnessismen är lika
egoistisk (och lika altruistisk) som det naturliga urvalet orsakar att
organismerna är.
Att
den därför är ’icke-universaliserbar’,
dvs. inte skulle kunna hållas för riktig av var och en samtidigt utan att
(normativt etisk) oenighet skulle råda, är nog förklaringen till att den inte
verkar ha lagts fram förut. Kravet på att normativt etiska uppfattningar måste
vara universaliserbara verkar ju ha närmast universellt stöd. I min metaetiska
uppfattning (dvs. i min uppfattning om vad normativt etiska uppfattningar
egentligen är för något, och därmed hur de kan förstås) finns däremot inget
krav på universaliserbarhet.
Jag
kallar min metaetiska uppfattning ’metaetisk
indexikalism’, och den innebär dels att normativt
etiska uppfattningar inte existerar annat än som personliga uppfattningar och
dels att dessa bara kan förstås indexikalt, dvs. personrelativt. Som jag ser
det är inte bara estetiska satser, utan även normativt etiska satser indexikala
på samma sätt som exempelvis ordet ’jag’ är indexikalt, vilket det är p.g.a.
att vad det denoterar (dvs. vem det syftar på) beror på vem som säger eller har
skrivit det.
Innebörden
av en estetisk sats beror enligt min uppfattning på vem som yttrar den. Om
exempelvis personen P yttrar satsen: ”Bruno Liljefors oljemålning Rävfamilj[2] är verkligen vacker”, så
betyder inte det samma sak som om personen Q yttrar samma sats. I det första fallet betyder denna sats att P för sin egen del tycker att Rävfamilj är vacker, medan satsen i det
andra fallet betyder att Q för sin
egen del tycker det. Varken P eller Q skulle kunna visa att denna målning i
någon ”högre”, universell bemärkelse verkligen ”är” vacker; däremot skulle kanske P genom sitt beteende, respektive
Q genom att låta sin hjärna m.m. undersökas, kunna visa att P, respektive Q, för sin egen del tycker att Rävfamilj är vacker.
På
samma sätt är det med normativt etiska satser; de kan bara förstås indexikalt
[Eriksson 1990, s 47; Tolland 2000, ss 62–65]. En man som exempelvis yttrar satsen:
”Ingen individ bör någonsin skaffa avkomma” kan aldrig visa att denna märkliga
uppfattning skulle vara något ”högre” än, eller ens något annat än, just hans
personliga uppfattning. Snarare är det så att det för denna mans egen del aldrig är rätt för någon individ att skaffa
avkomma.
1.2 Den etiska fitnessismens riktighetskriterium
När ett rovdjur är i färd
med att fånga ett flyende bytesdjur har de båda djuren oförenliga intressen.
Rovdjurets intresse är att fånga och äta upp bytesdjuret, vars intresse är att
komma undan oskatt. Rovdjuret visar genom sitt beteende att det för dess egen del vore rätt och gott
att äta upp bytesdjuret, som genom sitt beteende visar att det för dess egen del vore orätt och ont
att bli uppäten.
Det
naturliga urvalet är förklaringen till de båda djurens handlingar. Djur strävar
förenklat efter att själva överleva och reproducera sig i maximal utsträckning,
eftersom ett djur som har ett sådant ärftligt beteende att det överlever längre
och reproducerar sig mer än ett annat djur gör (allt annat lika), har ett
beteende som kommer att utövas i större utsträckning än det andra djurets
beteende.
Ett
djurs beteende tenderar (till följd
av det naturliga urvalet) att maximera sin
fitness. Detta är en av de viktigaste satserna i modern etologi och lyder så
här i sin ursprungliga formulering från så sent som 1982:
Ett djurs beteende tenderar att maximera överlevnaden av generna
’för’ detta beteende, vare
sig dessa gener råkar finnas i kroppen på just det djur som utför beteendet
eller inte. [Dawkins 1999 [1982], s 248].[3]
Att maximera överlevnaden
av sina ’beteendegener’ (dvs. överlevnaden av generna för sitt beteende), eller
som jag kallar det: att maximera sin ’beteendefitness’, dvs. sitt ’darwinistiska egenintresse’, är förstås precis det beteende som
fitnessismen föreskriver. Därför är etisk fitnessism den etik enligt vilken:
En
handling är rätt för en individ om och endast om den maximerar denna individs
beteendefitness.[4]
Detta
konsekvensialistiska riktighetskriterium innebär att fitnessismen inte bara är
fullständig (dvs. är tillämpbar i varje situation) och konsekvent (dvs. är
entydigt tillämpbar), utan också är indexikal och icke-universaliserbar. Därmed
är fitnessismen som jag ser det helt i linje med de moderna darwinistiska
insikterna att generna är själviska och att ’opartisk altruism’ (liksom
’fullständig egoism’) inte kan vara en så kallad evolutionärt stabil strategi,
utan istället i längden är självförgörande [Barrett, Dunbar, Lycett 2002, ss
22–23, 25–26, 30, 33, 87–90, 254–255, 259; Tullberg 1994, s 30].
1.3 Att vara varken opartiskt altruistisk
eller fullständigt egoistisk
Med att en fullständig
och konsekvent etik är opartiskt altruistisk menar jag att dess intrinsikala
värde (dvs. det enda som skulle vara värdefullt i sig, enligt denna etik)[5] inte är beroende av
vilka individer som det omfattar. T.ex. är den hedonistiska utilitarismen
opartiskt altruistisk, eftersom dess intrinsikala värde, dvs. differensen av
mängden njutning och mängden lidande, inte är beroende av vilka individer som
upplever njutningen eller lidandet. Djur (och däribland människor) tenderar att
favorisera sig själva och sin avkomma, vilket förstås är oförenligt med
opartisk altruism.
Med
att en fullständig och konsekvent etik är fullständigt egoistisk menar jag att
dess intrinsikala värde omfattar en och endast en individ. T.ex. är den
(indexikala och icke-universaliserbara) hedonistiska egoismen fullständigt
egoistisk, eftersom dess intrinsikala värde, dvs. differensen av en och endast
en individs mängd njutning och mängd lidande, omfattar en och endast en
individ. Djur (och däribland människor) tenderar att offra sig för sin avkomma,
vilket förstås är oförenligt med fullständig egoism.
Fitnessismen
däremot, är varken opartiskt altruistisk eller fullständigt egoistisk, eftersom
dess intrinsikala värde, dvs. en och endast en individs beteendefitness, omfattar
många fler individer än bara denna individ, men är beroende av vem denna individ
är. Av naturliga orsaker tilltar graden av altruism med tilltagande grad av
släktskap, eftersom ju närmare släkt två individer är desto fler är deras
gemensamma beteendegener. Olika individers darwinistiska egenintressen
överlappar så att säga ofta varandra en hel del, men sammanfaller fullständigt inte nödvändigtvis ens för
enäggstvillingar (bl.a. eftersom en individs beteende (till ganska liten del)
är orsakat av fler genuppsättningar än bara den genuppsättning som finns i
denna individs kropp [Dawkins 1999 [1982], ss 228–233]).
Djur
(och däribland människor [Barrett, Dunbar, Lycett 2002, ss 14, 17–18, kap 3–9])
tenderar att bete sig som om deras intrinsikala värde vore – inte någon upplevelse
– utan deras beteendefitness, dvs. överlevnaden av deras beteendegener.
Däggdjur för vidare sina beteendegener framför allt genom att föröka sig och sörja
för sin avkommas överlevnad; de samhällslevande insektsarternas (mer eller
mindre sterila) arbetare för vidare sina beteendegener genom att arbeta för sin
drottnings överlevnad och reproduktion [Uddenberg 2003, ss 139–141].
1.4 Den etiska fitnessismens sociala och politiska beslutsmetod
För fitnessistiska
människor vore överlevnaden i längden av ”livet på jorden”, särskilt det
mänskliga (vare sig det kommer att stanna kvar på jorden eller inte), ett gemensamt
normativt etiskt och politiskt mål. Den kompromiss av sociala och politiska normer
och värderingar, vilken det vore rationellt för människor att kollektivt
sanktionera om de vore fitnessister, är en bland
människor universaliserbar
moraluppfattning och politisk ideologi. Den är tillika fitnessismens sociala
och politiska beslutsmetod, och jag kallar den ’mänsklig fitnessistisk
kontraktualism’, eller bara ’fitnessistisk
kontraktualism’.
Om
alla människor vore fitnessister så skulle förstås normativt etisk oenighet i
grund och botten ändå råda, men skulle långt ifrån omöjliggöra denna sociala
och politiska kompromiss, som är universaliserbar genom att den skulle vara
sanktionerad av människor som är beteendegenetiskt likartade, någorlunda
socialt och politiskt ”jämnmäktiga”, och som var och en har lika stor
anledning, och lika stort intresse av, att maximera sin beteendefitness. I
exempelvis en däggdjursflock förekommer en hel del samarbete, trots att varje
enskilt flockdjur tenderar att maximera sitt
eget darwinistiska egenintresse. På liknande sätt är det med sociala och
politiska kompromisser.
Den
fitnessistiska kontraktualismen är helt enkelt den samhällsfördragsteori vars
egenintresse är det darwinistiska egenintresset och vars ’naturtillstånd’ är
den evolutionära psykologins ”environment of evolutionary adaptedness” [Barrett, Dunbar, Lycett 2002, ss
8–10, 12, 14, 17–18, 220–221, 235–236, 253–254, 359–360, 367–368, 370–372; Uddenberg
2003, s 272]. Thomas Hobbes imponerande samhällsfördragsteori från 1600-talet
lider fatalt av att vara fördarwinistisk.
Eftersom
det bl.a. skulle leda till en större riskspridning undan hot från framför allt
massförstörelsevapen, patogena mikroorganismer, asteroider, och ackumulerad
miljöförstöring, så skulle den fitnessistiska kontraktualismen långsiktigt
sannolikt förespråka att människan med hjälp av mer avancerad naturvetenskap
och teknik fortsätter sin evolutionärt orsakade rumsliga spridning (och därmed
numerära ökning), fast fortsättningsvis ut i rymden. Detta skulle rimma väl med
människans hela historia och förhistoria, vilka jag tycker tillsammans bäst
sammanfattas så här:
Människorna har till följd av upptäckter och uppfinningar i
konkurrens lyckats öka sin population exponentiellt.
Vidare skulle den
fitnessistiska kontraktualismen rimligtvis förespråka politisk demokrati och marknadsekonomi,
vilka ju båda i högsta grad är förenliga med konkurrens och kompromisser mellan
egenintressen som är delvis oförenliga och bara delvis sammanfallande. Det
universella fördömandet av egenintresset och hyllandet av ett gemensamt
intresse är en fördemokratisk, förkapitalistisk, och fördarwinistisk kulturell,
religiös, och politisk konstruktion. Tron på diktatur, planekonomi, och kreationism
innefattar bl.a. en tro på att de styrandes tänkande skulle ordna allt till det
bästa, inte bara för de själva, utan för deras undersåtar också. Den politiska
demokratin, marknadsekonomin, och det naturliga urvalet är däremot var och en
så att säga resultatet av konkurrens mellan varje egenintresse, varför de orsakar egenintressenas sammantagna
maximering, inte i varje enskild situation, men med tiden. Den (hypotetiska)
”fullkomliga” och ”i teorin” optimala diktaturen, planekonomin, respektive
”gudomliga skapelsen” skulle i enskilda situationer säkerligen exponera en hel
del brister med den politiska demokratin, marknadsekonomin, respektive det
naturliga urvalet, men på riktigt är den ”ofullkomliga” konkurrensen mellan egenintressena
med tiden optimal [Tullberg 1994, ss 136–139, 237, 273–274, 306, 332].
Politisk
demokrati och marknadsekonomi skulle inte bara vara överflödiga om det aldrig förekom några intressemotsättningar, utan
utgör tillsammans den stabilaste kompromissen mellan alla som själva inte skulle tacka nej till
större politisk makt och ekonomiska tillgångar. Den fitnessistiska
kontraktualismens fördömande av diktatur och planekonomi bygger just på att
människor inte handlar enligt något gemensamt intresse. Det verkar ju onekligen
finnas en tendens för makthavare i diktaturer att stoppa betydande delar av
statskassan i sina egna fickor och för arbetstagare i planekonomier att bli mer
produktiva om de i större utsträckning själva får skörda frukten av sitt eget
arbete. Om varje person skulle utge sig för att alltid handla enligt ett
gemensamt opartisk-altruistiskt intresse och till råga på allt bli universellt
trodd, så skulle det vara svårt att undvika att hamna under den socialistiska
devisen: ”från var och en efter sin förmåga; till var och en efter sina behov”.
Det är nog framför allt kunskap om den djuriska mänskliga naturen vilken bäst
skulle kunna förklara de verkliga konsekvenserna av att ”försöka” realisera
sådana ”vackra tankar”.
Utöver
nyckelbegreppen egenintresse, politisk demokrati, och marknadsekonomi, skulle
en karaktärisering av vad jag bedömer som det politiska innehållet i den fitnessistiska
kontraktualismen kunna fortsätta med nyckelbegreppen konsekvensialism,
sekularisering, naturvetenskap, teknisk utveckling, och uthållig utveckling. Konsekvensialism följer av att
fitnessismen har ett intrinsikalt värde, och innebär inom t.ex. reproduktionspolitik
bl.a. fri abort, eftersom det ger en mer välmående befolkning. Sekularisering följer av religionernas motarbetande
av framför allt jämställdhet, konsekvensialism, och mänsklighetens
värdefullaste kulturskapelse och största framgångssaga jämte matematiken:
nämligen naturvetenskap och teknik. Naturvetenskap
följer av sitt initierande och handhavande av en stor del av mänsklighetens
framsteg, inte minst i teknik. Teknisk
utveckling följer av sitt direkta och avgörande bidrag till den mänskliga
populationsökningen. Uthållig utveckling
innebär långsiktigt miljövänlig tillväxt, och följer av att fitnessismens intrinsikala
värde är en överlevnadstidsrymd.
Del 2. Den etiska fitnessismens argumentativa balans
Som jag ser det skulle
tre grundläggande normativt etiska invändningar kunna resas mot fitnessismen:
att den skulle lida av bristande hedonism, bristande altruism, respektive
bristande intuitivitet.[6] De tyngsta argumenten,
som jag kan komma på, för
fitnessismen är att den är ’ändamålsenlighetens’ beteende och etik, ’indoktrineringslöshetens’
etik, samt framtidens beteende och etik.
2.1 Huruvida den etiska fitnessismen lider av bristande hedonism
Ytterst, dvs. i sitt
intrinsikala värde, är fitnessismen ”likgiltig” för differensen av någon
individs mängd njutning och mängd lidande. I sin beslutsmetod (och därigenom i
sin tillämpning i praktiken) tar den däremot stor hänsyn till dessa mängder,
eftersom njutning och lidande är skapade av det naturliga urvalet. För de
individer som är välanpassade till sin omgivning sammanfaller ju beteendet att söka njutning och sky lidande approximativt
med det beteende som fitnessismen föreskriver. Handlingar som i regel gynnar
överlevnad och reproduktion, t.ex. att äta sig mätt och att para sig, belönas
ju i regel med njutning. Även ett skadat djurs lidande (men inte skada) är till
för djurets eget bästa i darwinistisk bemärkelse, eftersom lidandet ofta
minskar risken för skadan att dels förvärras och dels upprepas.
Att
en etik ytterst tar hänsyn till
njutning och lidande tycker jag däremot verkar lite märkligt och ogenomtänkt,
eftersom orsaken till att individer
söker njutning och skyr lidande, är att de därigenom ökar sina egna darwinistiska egenintressen, som jag
tycker att det är mer genomtänkt att en etik ytterst tar hänsyn till. Som jag
ser det går därför fitnessismen ett
sista steg längre i sin motivering av sitt intrinsikala värde än den
hedonistiska utilitarismen och den hedonistiska egoismen gör.
Avslutningsvis
tycker jag inte alls att det verkar som om fitnessismen skulle lida av någon
bristande hedonism. Snarare är den lagom hedonistisk: rejält, men inte
dumdristigt fullständigt
hedonistisk.
2.2 Huruvida den etiska fitnessismen lider av bristande altruism
Vissa personer verkar ha
uppfattningen att ändamålet med normativ etik skulle vara att förmå personer att
bete sig mer altruistiskt. Att normativ etik bara skulle handla om vilken
normativt etisk påverkan andra personer bör utsättas för, är dock inte rimligt.
Problemet om vilka handlingar som man själv bör utföra och inte (även om man
vore den enda personen i världen), är snarare ett av den normativa etikens mest
centrala problem.
Jag
tycker att den opartiska altruismen är ett enda stort lurendrejeri. Den opartiska
altruismen är ju skapad av andra för
att förmå oss att utan bevis handla i mindre utsträckning för vårt eget bästa
och i större utsträckning för andras.
De (hypotetiska) människor som subjektivt, dvs. enligt egen bedömning, handlar opartiskt altruistiskt är som
jag ser det helt enkelt lurade. De människor som däremot bara utger sig för att vara opartiska
altruister, men som inte undertrycker effekten av sina själviska beteendegener
tillräckligt mycket, är ju snarare de som lurar andra att bete sig mer altruistiskt.
Opartiskt
altruistiskt beteende skulle inte kunna överleva någon längre tid i kampen för
tillvaron:
En altruistisk miljö skulle vara rena
paradiset för överlevande egoism och nya egoistiska mutationer, som skulle
utnyttja de andra djuren och ägna sig åt att maximera sin egen reproduktion. De
och deras ungar skulle ta så mycket de behövde av resurserna och de
altruistiska djuren skulle få det allt svårare och bli relativt färre i varje
generation. Inom kort skulle det bli en helt omöjlig strategi och det altruistiska
beteendet skulle försvinna helt. Än hopplösare är det för en altruistisk mutation
att hävda sig i en egoistisk miljö. Altruismen kan därför inte existera som en
stabil evolutionär strategi, utan den kan bara fungera som en kort övergångsform
från stark reciprocitet till ren egoism. Detta resonemang är så fundamentalt
att varje person som attraheras av altruism som system måste fundera över denna
problematik – altruismens logiska självdestruktivitet. Hur kan ett system
förväntas fungera tillfredsställande när det undergräver sin egen existens? [Tullberg 1994, s 30].
Det är en bra fråga. Inte
bara hedonismen, utan framför allt den opartiska altruismen måste ha varit
rimligare i det fördarwinistiska dunklet före 1859. Först 1964 slogs dock
spiken definitivt i kistan för illusioner om opartisk altruism, i och med
William D. Hamiltons epokgörande förklaring till djurens altruistiska beteende.
Denna förklaring utgår enbart från naturligt urval på individ- och gennivå,
utan något behov av hänvisning till ”kollektivets” eller ”artens bästa”
[Barrett, Dunbar, Lycett 2002, s 26; Dawkins 1999 [1982], ss 185–188, 248; Hamilton
1964; Uddenberg 2003, ss 139–145]. I naturen är därför altruismen ett medel för det egoistiska målet, dvs. ett medel för maximeringen av det
darwinistiska egenintresset.[7]
Den
enda etik som i längden inte ”undergräver sin egen existens” är förstås den
etik vars beteende tenderar att maximeras till följd av det naturliga urvalet.
Denna etik är fitnessismen.
Avslutningsvis
tycker jag inte alls att det verkar som om fitnessismen skulle lida av någon
bristande altruism. Snarare är den lagom altruistisk: selektivt och utan att
dumdristigt skära alla över en kam.
2.3 Huruvida den etiska fitnessismen lider av bristande intuitivitet
Så här står det i den
biologilärobok som jag senast använde i min biologiundervisning:
Ett tydligt exempel på själviskt beteende förekommer hos
lejonhanar. De unga hanarna i en syskonskara körs bort från sina föräldrars
flock när de har uppnått en viss ålder. De utstötta bröderna fortsätter att
hålla ihop. De vandrar tillsammans på savannen och uppsöker nya lejonflockar.
När de hittar en flock med gamla och svaga hanar som kan besegras tar de över
ledarskapet och honorna. Det förekommer att de nya hanarna dödar ungar som
redan finns i den erövrade flocken. Då slipper de arbetet med att föda upp
andras ungar och honorna kommer fortare i brunst. De nya hanarna kan då para
sig och tidigt få egna ungar som bär deras arvsanlag. [Henriksson 2000 [1995],
s 164].
Det vore ointuitivt om
dödandet av ungarna vore universellt rätt eller gott, eller rätt eller gott för
honorna eller ungarna själva, men enligt fitnessismen är dödandet av ungarna
bara rätt eller gott för de nya hanarnas
egen del. Ingen beskrivning av någon (lokal) situation skulle kunna
implicera att någon (vidrig eller i övrigt ointuitiv) handling skulle vara universellt rätt eller god enligt
fitnessismen.
Innan
människorna började bruka jorden och hålla husdjur var de oftast mycket
välanpassade till sin omgivning, liksom de övriga djuren var. För dessa jägare
och samlare måste praktiserad fitnessism i högsta grad ha varit intuitiv,
eftersom deras beteende mycket väl överensstämde med fitnessismens, liksom de
övriga djurens gjorde [Barrett, Dunbar, Lycett 2002, ss 14, 17–18, kap 3–9]. I
och med jordbruket, och vidare genom industrialiseringen, har dock en stor del
av omgivningen ändrats så pass snabbt att människornas arvsanlag inte hunnit
med i sin evolution. Därför är fitnessismen ointuitiv huvudsakligen enligt de
intuitioner som är orsakade av jordbruks- och industrisamhället (som ändå har
spridits till följd av att en population lyckas sprida sina gener i mycket
större utsträckning som jordbrukare och industriarbetare än som jägare och
samlare.)
Att
ta ställning till en etik, t.ex. fitnessismen, utifrån de normativt etiska
intuitioner som ens eget samhälle har orsakat och indoktrinerat en i, vore dock
godtyckligt. Fitnessismen är ju inte
begränsad till vissa tider eller platser (eller ens djurarter) och varje
människas intuitioner skulle ha varit annorlunda om hon eller han istället hade
utsatts för den omgivning som ett annat samhälle skulle vara en del av.
Trots
den omvälvande karaktären av jordbruksrevolutionen och den industriella
revolutionen, så har människorna genom hela sin historia knappast handlat i
lika stor utsträckning enligt någon etik som enligt fitnessismen. Det mest
iögonfallande resultatet av människornas alla handlingar är som jag ser det
befolkningsökningen. Dessutom är även samhällets indoktrinering underkastad det
naturliga urvalet, på liknande sätt som beteendet är. I längden lär därför
ingen etik vara lika intuitiv som fitnessismen.
Avslutningsvis
tycker jag inte alls att det verkar som om fitnessismen skulle lida av någon
bristande intuitivitet. Snarare är den i stort sett så intuitiv som en etik tänkt att praktiseras kan vara: i god
överensstämmelse med verkliga handlingar.
2.4 Ändamålsenlighetens beteende och etik
Trots att den organiska
evolutionen i sig inte har något mål, så kan varje enskilt djur sägas ha ett ”darwinistiskt
mål”, i förhållande till vilket dess beteende är mer eller mindre
”ändamålsenligt”, i (överförd) darwinistisk bemärkelse. Biologi omfattar bl.a.
frågan om hur pass välanpassade organismerna är till sin omgivning, och är
därmed bl.a. en lära om ändamålsenlighet.
Ett
djurs kropp är in i minsta detalj oerhört ändamålsenlig. Om exempelvis en
kvinna förbereder sig för att begå självmord, så pågår under tiden en i och för
sig ofrivillig men icke desto mindre febril
molekylärbiologisk aktivitet i hennes kropp ”för” att, förenklat, på bästa sätt
se till att hon vid varje tidpunkt överlever. Fitnessismen är den enda etik som
harmonierar med sådan molekylärbiologisk aktivitet, som i sig utgör livet på jorden. Fitnessismens mål är överlevnad,
och ändamålsenlighetens beteende är att handla enligt fitnessismen, som därför
är ändamålsenlighetens etik.
2.5 Indoktrineringslöshetens etik
Att försöka känna och
tänka så oberoende som möjligt av den indoktrinering som man har blivit utsatt
för, är som jag ser det en viktig del av att ha ett kritiskt och ifrågasättande
förhållningssätt till omgivningen. Indoktrinering är beroende av tiden och
platsen och är i större utsträckning än beteendegenernas inflytande möjlig att
frigöra sig från. Inlärt beteende sitter mer eller mindre ”ytligt” och kan ofta
läras om; ärftligt beteende sitter däremot ”på djupet” och kan vara näst intill
omöjligt att underkuva. Människor som exempelvis påstår sig av religiösa skäl
försaka sin sexualitet vet själva hur ofta de måste ”be om syndernas
förlåtelse”.
Att
genomskåda sin indoktrinering är en förutsättning för att kunna sluta bete sig
inkonsekvent. Det är ju bara om indoktrineringen vore fitnessistisk som den
skulle gå hand i hand med ens välanpassade beteendegener. Om någon indoktrinering
ska ha effekt så måste den komma i konflikt med effekten av dessa beteendegener,
och denna konflikt måste redas ut för att det ska vara möjligt att ta ställning
till en fullständig och konsekvent etik, och
sedan leva som man lär.
Att
medvetet hålla en annan fullständig och konsekvent etik än fitnessismen för
riktig och ändå ha kravet på sig själv (och inte bara på andra) att leva som
man lär, vore som jag ser det att begära för mycket av sig själv. På liknande
sätt som en människa inte skulle kunna trotsa sina gener genom att exempelvis
flyga utan teknisk hjälp (vilket ju faktiskt är möjligt för vissa individer med
andra gener (t.ex. de flesta fåglar)), så vore det lätt hänt att förhoppningar
om att kunna undertrycka effekten av sina beteendegener grusas, och om man inte
kan leva som man lär, så får man lära som man lever.
Utan
varje form av indoktrinering kvarstår bara en etik, nämligen fitnessismen, som
därför är indoktrineringslöshetens etik.
2.6 Framtidens beteende och etik
Eftersom fitnessismen är
den etik vars beteende tenderar att
maximeras till följd av det naturliga urvalet, så har den framtiden för sig och tiden på sin sida.
Att ha framtiden för sig är anmärkningsvärt nog ett av de framförda
huvudargumenten för marxismens och marxismen-leninismens etik. Fast det kan
vara svårt att tro på för dem som inte gick i den svenska skolan på 1970- och
80-talet, så formuleras detta argument så här i den första filosofiläroboken
som jag hade:
Den historiska utvecklingen leder – enligt lagarna för materiens
rörelse – med oundviklighet till det kommunistiska samhället. Den
marxistisk-leninistiska etiken som företräder kommunismens samhällsideal har
alltså framtiden för sig. Vad den föreskriver kommer att bli faktiska
förhållanden, under det att alla andra etiska läror med sina samhällsideal
kommer att demaskeras som reaktionära klassers maktmedel. Det vore därför
dåraktigt att inte ställa sig på proletariatets sida och att inte acceptera
dess samhällsideal och dess etik. [Ericson, Hof, Jeffner 1980
[1970], s 152].
(Var det någon som
verkligen trodde på det här själv?) I Isaiah Berlins biografi över Karl Marx
formuleras samma argument så här:
The only sense in which it is possible
to show that something is good or bad, right or wrong, is by demonstrating that
it accords or discords with the historical process […], that it assists it or
thwarts it, will survive or will inevitably perish. All causes permanently lost
or doomed to fail, are, by that very fact, made bad and wrong […] [Berlin 1963 [1939], ss 154–155].[8]
Marx, som ju aldrig fick
tillfälle att lära sig Hamiltons förklaring till altruistiskt beteende,
lyckades aldrig komma i närheten av att visa att ”det kommunistiska samhället”
skulle stå ”i överensstämmelse med den historiska processen”. De enda lagar
”för materiens rörelse”, vilka (”med oundviklighet”) kan göra förutsägelser, är
naturvetenskapliga. Därför stöder detta
argument istället fitnessismen. (Under förutsättning att Marx var och
skulle ha varit intellektuellt ärlig och välunderrättad, så skulle han således
inte ha varit marxist idag; han skulle ha varit fitnessist och hyllat den politiska
demokratin, marknadsekonomin, och det darwinistiska egenintresset, som dessutom
vida överträffar ’den historiska materialismen’ i både materialistisk reduktion och relevans för
människans historia.)
Det
naturliga urvalet tenderar dock inte bara att göra att vi kommer att handla
enligt fitnessismen, utan att vi också kommer att medvetet hålla den för
riktig. Eftersom det är verkligheten som
selekterar i det naturliga urvalet, så är det inte rimligt att denna
(verkliga) omgivning i längden skulle selektera för någon relevant diskrepans
mellan sig själv och människors försanthållanden om den. Orsaken till att det
finns en så pass god korrelation mellan omgivningen och hjärnans tolkning av sinnesintrycken
är ju att det är verkligheten som selekterar.
Om
exempelvis en kvinna går fram till kanten av ett högt stup, men inte lyckas
tolka sina sinnesintryck tillräckligt sanningsenligt (eller p.g.a. filosofiska
uppfattningar förnekar att den argumentativa balansen alls talar för stupets
existens, eller förnekar att den egna överlevnaden alls är normativt etiskt
relevant), så skulle det kunna få till följd att hon så att säga efter ett
domslut av naturen inte får vara med längre. (Förutsättningen för att tokiga
läror ska överleva en längre tid är att deras anhängare som brukligt inte lever som de lär.)
Förutsatt
att normativ etik handlar om vilka handlingar som bör utföras egentligen (dvs. på riktigt och inte
bara ”i teorin” (vad nu det skulle betyda)), och att det inte är sant att normativt etiska uppfattningar
måste vara universaliserbara, så är således fitnessismen framtidens etik inte
bara därför att det naturliga urvalet tenderar att göra att framtidens beteende
är att handla enligt fitnessismen, utan också därför att det naturliga urvalet
tenderar att göra att människor kommer att förstå
varför de handlar enligt fitnessismen och därför kommer att medvetet hålla den för riktig. I brist på lurendrejeri, oärlighet, och
hyckleri är att leva enligt
en viss etik att lära enligt denna etik.
2.7 Slutsats. Den etiska fitnessismens riktighet
Som jag ser det är
fitnessismens argumentativa balans fullständigt obalanserad, eftersom:
Hur
jag än försöker vända och vrida på argumenten, så tycker jag att de var och en
talar för fitnessismen, som jag
därför håller för riktig för min egen del. Dessutom tycker jag att andra
människor också (för sin egen del) har anledning att hålla fitnessismen för
riktig för sin egen del [sic].
Varje människa som har
lättare att handla enligt fitnessismen än enligt någon annan fullständig och
konsekvent etik, tycker jag har anledning att hålla fitnessismen för riktig.
2.8 Att vara verklighetsanpassad och lära som man lever
Människor som inte lever
som de lär skulle slippa behöva fabricera efterhandskonstruktioner och få
dåligt samvete om de istället skulle medvetet hålla en verklighetsanpassad etik för riktig. Hur stor diskrepans mellan
tanke och handling, dikt och verklighet, är acceptabel? Det vore i alla fall
inte rimligt att vidhålla att det alltid är orätt att äta kött samtidigt som
man själv sväljer köttbit efter köttbit, fullt medveten om vad det är man äter.
Att påstå att ett sådant vidhållande inte skulle motsäga ett sådant handlande
vore att bädda för en oärlig moralfilosofi utan verklighetsförankring eller för
min del ens begriplig innebörd. På samma sätt vore det oärligt av en människa
att förespråka en opartiskt altruistisk etik utan att handla (subjektivt)
opartiskt altruistiskt.
Sociobiologiska resonemang om själviska gener, individer etc väcker alltid anstöt i vida
kretsar. Detta är föga förvånande eftersom människan (av evolutionära tryck)
utformats till Tartuffes avbild. Oförtrutet prisande av altruism (andras) är en
självklar strategi för alla kompetenta egoister och demagoger. [Folin 1983, ss 212–213].
Det kanske inte är så
konstigt att de människor som exempelvis försöker sälja sin bostad till ett så
högt pris som möjligt och köpa den nya till ett så lågt pris som möjligt, inte
verkar inse att de inte är opartiska
altruister. När man är uppväxt med att normativt etisk teori och praktik inte
går hand i hand, så gömmer man sig för detta akuta problem genom att lura sig
själv och blunda för all denna oförenlighet, allt detta hyckleri. Jag skulle
vilja se den arbetstagare som begär en lönesänkning med motiveringen att hon
eller han inte kan göra lika mycket gott för pengarna som arbetsgivaren skulle
göra. Likaledes skulle jag vilja se den arbetsgivare som avslår en sådan
begäran med omvänd motivering.
Om
man själv är antifitnessist, och ens gener inte är vanskapta, så måste de ha
blivit lurade, och därmed måste man själv ha blivit lurad. Att tro att kulturen
helt och hållet lever sitt eget liv och inte påverkas av det naturliga urvalet,
och att ens kulturellt orsakade kamikazesträvan att lura sina egna gener därför
aldrig skulle ha haft någonting att göra med andra (och därmed konkurrerande)
gener, innebär ju bara att man är dubbelt vilseledd. Än mindre än
självmedvetandet skulle kulturen alldeles plötsligt, och oberoende av det
naturliga urvalet, bara så där utan vidare ha kunnat uppstå i evolutionen
[Barrett, Dunbar, Lycett 2002, ss 221, 351, 359–360, 364–368, 370–373, 377;
Uddenberg 2003, ss 273–274]. Om man tror att det ytterst är en själv som lurar
sina egna gener, så har man inte insett att man genom kulturen i grund och
botten istället till viss del är lurad av andra gener att motarbeta sig själv.
Självdestruktivt beteende, och självdestruktiv sedelära, vare sig den är religiös
eller moralfilosofisk, klarar vi oss alldeles utmärkt utan (trots
”kulturisternas” indignation när vi vänligt men bestämt avböjer deras
raffinerade trojanska dynga).
Lika
illa som det är med den normativa etiken, är det med ideologin. De klassiska
och etablerade politiska ideologierna har inte bara blivit hopplöst föråldrade,
utan har alltid och ohjälpligt saknat det moralfilosofiska intentionsdjup som
ansvarsfullhet rimligtvis kräver. Felet har varit den etablerade
moralfilosofins, eftersom dess etik aldrig har varit möjlig att leva efter. ”Vackra tankar” formulerade för att mötas
av lovord har aldrig varit anpassade för att i praktisk handling möta
verkligheten.
Politik
och ideologi handlar om värderingar, och sökandet efter deras yttersta
berättigande är en moralfilosofisk verksamhet. Därför förutsätter genomtänkt
politik och ideologi etik. Att den politiska maktens värderingar alltid har
saknat ett rimligt moralfilosofiskt intentionsdjup skulle ha varit väldigt
skrämmande utan insikten att beteendegenerna ändå så att säga talar tydligare
än mycken ”kulturell bekännelse”. Det är ju betryggande att både den faktiskt
förda politiken och människornas faktiska handlande är så pass välanpassade
till verkligheten som de förstås måste vara. Den etablerade etiken har aldrig
varit det som väsentligen styrt och orsakat människornas handlande; det har
istället varit beteendegenernas ”strävan” efter att maximera sin fitness
(vilket har lagt grogrunden för en i mångt och mycket välanpassad kultur [Sjölander
2004, ss 123, 126–127]).
Nu
är det hög tid att göra det som intellektuell ärlighet kräver: att förena teori
och praktik. Alldeles för mycket står på spel för att ens den utbredda och
tröttsamma dubbel- och PR-moral som sattes i system redan i moralens
evolutionära gryning skulle vara försvarbar längre. Livet på jorden förtjänar
att människorna slutar föra varandra bakom ljuset och istället får upp ögonen
för en fullständig och konsekvent etik som äntligen ända ut i fingerspetsarna
är verklighetsanpassad, och som implicerar en tydlig politisk ideologi som
bättre passar med politisk praktik än någon klassisk ideologi någonsin gjort,
vilket knappast är förvånande. Det är ju verkligheten som selekterar, och
fitnessismen är dess etik.
2.9 Till slut. Vad som ändå hyser värde när allt kommer
omkring
I synnerhet är dock
fitnessismen det organiska livets etik. Vad vore ett för evigt dött universum
värt? Vad skulle solen och vattnet vara bra för utan livet, välskapt som det är
av det naturliga urvalet? Ingenting. Livets permanenta utdöende skulle innebära
ett raderande av alla värden. För oss som lever,
är livet det som vi grund och botten
har. Låt oss ta hand om det på ett
ansvarsfullt och realistiskt sätt. Låt oss framför allt handha det på ett sätt
som i sig går hand i hand med livet
självt.
Charles
Darwins naturvetenskapliga förklaring till det organiska livet har inte kommit till
full användning förrän den på djupet har kommit att influera etiken, ideologin,
och politiken. Före 1859 satt alla försök att svara på frågan om livets mening,
och vad människans existens är bra för, så att säga inomhus vid skrivbordet,
med stängda fönsterluckor, och famlade i mörkret [Dawkins 1989 [1976], ss 1,
267]. Utan tillgång till darwinismen och dess naturliga urval har
moralfilosofen inte en sportslig chans att få det rätt. Ingen förståelse går
upp mot den förståelse som naturvetenskapen ger, och med darwinismen i sin hand
har moralfilosofen inte längre någon ursäkt. Svårare än så här är det inte:
En
handling är rätt för en individ om och endast om den maximerar överlevnaden av
generna för denna individs beteende.
Fråga någon som aldrig
har varit inomhus så får du höra, eller snarare: så får du se. Se och lär av verklighetens inverterade fabel.
Det
är dags att från vår höga position uppe bland molnen i himlen, utan att längre
bära med oss vår dumdristiga hybris, ta ned oss själva på jorden där vi hör
hemma, och utan att beklaga oss, äntligen fullt
ut acceptera att vi människor är djur. Visst är vi vida överlägsna de andra
djurarterna i matematik, naturvetenskap, och teknik, men i normativ etik lider
vi total brist på kunskap; vi vet helt enkelt inte vilka handlingar
som bör utföras. Tron på att vi skulle vara känslomässigt, moraliskt, eller
till vårt beteende överlägsna de andra djurarterna saknar all grund. De som
allt för länge kommer att ha svårt att inse det realistiska i att känna beteendesamhörighet
med de andra djurarterna, är av samma skrot och korn, och är lika kulturellt
vilseledda, som de högfärdiga och intellektuellt fastlåsta exemplar av vår egen
intelligenta art, vilka allt för länge har haft svårt att acceptera något så
basalt som vårt släktskap med såväl rävfamiljer, insektssamhällen, som
lejonflockar.
Livet
är det enda som hyser intrinsikalt värde, och tacka det naturliga urvalet för
det! Genom njutning och lidande, genom anpassning och utdöende, är det
naturliga urvalet den väsentliga värdeskaparen.
Länge leve livet! Länge
leve det som lever.
Litteraturförteckning
BARRETT, LOUISE samt ROBIN DUNBAR och JOHN LYCETT. 2002. Human Evolutionary Psychology.
Basingstoke: Palgrave.
BERLIN, ISAIAH. 1963 [1939]. Karl Marx. His Life and Environment. London: Oxford University Press.
BERLIN, ISAIAH. 1965 [1963, 1939]. Karl
Marx [Karl Marx. His Life
and Environment]. [Översättning James
Rössel.] Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers.
DAWKINS, RICHARD. 1989 [1976]. The Selfish Gene. Oxford:
Oxford University Press.
DAWKINS, RICHARD. 1999 [1982]. The Extended Phenotype. The Long Reach of the
Gene. Oxford:
Oxford University Press.
ERICSON, PER samt HANS HOF och ANDERS JEFFNER. 1980 [1970]. Filosofi.
Grundbok. Stockholm: Almqvist & Wiksell Läromedel
AB.
ERIKSSON, BJÖRN.
1990. ”Recension av Jan Österberg: Self and
Others. A Study of ethical egoism”. Filosofisk tidskrift 11: Nr 1.
FOLIN, SVANTE. 1983. Den
påklädda apan. En polemisk introduktion till sociobiologin. Stockholm: P A Norstedt & Söners Förlag.
HAMILTON, W. D.
1964. ”The Genetical
Evolution of Social Behaviour.” ”I”, ”II”. Journal of Theoretical Biology 7: 1–16, 17–52.
HENRIKSSON, ANDERS. 2000 [1995]. Gleerups NO Biologi.
Malmö: Gleerups Förlag.
SJÖLANDER, SVERRE. 2004. Vårt
djuriska arv. Om människans biologiska natur. Nora: Bokförlaget Nya
Doxa.
SKYRMS, BRIAN. 1996. Evolution
of the Social Contract. Cambridge: Cambridge University Press.
TEMPEST, TRISTAN. 2000. Etisk
fitnessism – beteendegenernas etik. [Filosofie kandidatexamensuppsats.]
Filosofiska institutionen, Stockholms universitet.
TOLLAND, ANDERS. 2000. ”Oss människor emellan”. Filosofisk tidskrift 21: Nr 2.
TULLBERG, JAN och BIRGITTA TULLBERG. 1994. Naturlig
etik – en uppgörelse med altruismen. Stockholm: Lykeion.
UDDENBERG, NILS. 2003. Idéer
om livet. En biologihistoria. Band
II. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur.
Tristan Tempest, fil. kand. i
praktisk filosofi, Stockholm 2005-03-24
